Som om det vore en natt från förr
Låt mig berätta om livet. Den dag som just gått var unik på flera sätt. För första gången i mitt liv fick jag på en bioskärm uppleva en sak som jag, tillsammans med andra, skapat på egen hand. Det första projektet jag lagt ned både tanke och själ i, det första projektet där jag verkligen försökt. Detta fick jag uppleva tillsammans med mina bundsförvanter på en storbildsskärm med ett ljudsystem vilket inte lämnade något åt fantasin. Jag fick helt enkelt se resultatet av alla de ändlösa timmarna som på olika sätt spenderats med vår fantastiskt fina filmproduktion. Jag fick tillsammans med mina vänner ta del av något jag är stolt över, jag fick ta del av Mysteriet på Kåkenhus.
Det mest intressanta med just detta, det är dock att denna upplevelse ändå enbart infann sig på en andraplats då det kommer till storslagna händelser det senaste dygnet. Det som var i sanning fantastiskt, det hände något senare på kvällen. Det började som en afton likt många andra, i goda vänners sällskap med idéer om solidaritet och gemenskap hela tiden pockandes på vår uppmärksamhet. Tillsammans tog vi oss igenom en omgång av det mytomspunna spelet ”Ring of Fire”, för att till slut ansluta sig till ett firande på den plats vi oftast brukar hamna (trappan). Denna kväll kom dock att utveckla sig likt få andra, en minst sagt unik sak var i skeende.
För att man till fullo ska kunna förstå denna händelse av händelser, behövs först en smula bakgrundshistoria. Vi har alla sedan länge trånat efter en större mening med vår tillvaro. Vi har spekulerat länge och väl kring alla tänkbara religioner och grupper, i ett tafatt försök till att passa in, till att bidra. Men det har alltid funnits något som saknats, en plats i våra hjärtan vilken aldrig blev fylld våra tappra försök till trotts. Men denna kväll, denna kväll skulle bli något annat, något nytt och speciellt.
Det fanns en vision i våra sinnen vilken gick bortom den av dödliga individer. Den gick bortom de förslavade illusionerna av människor som lever sina liv i det oändliga hamsterhjulet. Den skred över de kognitiva begränsningar som annars ramar in våra liv i ett oändligt flöde av normer och måsten, av krav och förväntningar. Vi hade en idé, som hade potential till att inte bara förändra våra liv, utan hela det samhälle vi lever och verkar i. Vi ville göra det vi kunde, för att skapa förändring. Allt detta, detta tankefoster och alla dess konsekvenser, det fanns i våra hjärtan.
Denna magiska kväll, vilken barderna (hehe) lär berätta om i generationer, hade en överraskning väntandes i sitt sköte. På den krog vi lärt oss att kalla vår, fanns det ett pingisbord. Ett pingis bord med en låda, innehållandes ett i det närmaste oändligt antal racketar. Och vi, vi hade vår vision. Vi ville skapa något bortom oss själva, något större än de enskilda deltagarna och deras begränsade världssyn. Vi ville vara den förändring vi ville se i världen. Det var därför, det var därför vi skapade… Rundpingis utan förlorare!
Ett fantastiskt spel som motsäger sig det elitistiska tänk vi annars dagligen förslavas av. Ett spel bortom de storslagna illusionerna om vinnandes glans och nederlagens förnedring. Ett spel baserat på lycka, medmänsklighet och solidaritet. Ett spel, där alla var vinnare.
Vi bestämde oss för att likt många gånger förut spela rundpingis. Men vi var alla trötta på den fascistiska mentalitet som så ofta präglar den annars humana sporten. Därför ändrade vi på reglerna, vi bestämde att ingen skulle åka ut, att alla för alltid fick vara med. Inte kunde vi någonsin ana vilka överväldigande konsekvenser denna timida lagändring kunde få, hur skulle vi simpla människor överhuvudtaget kunna föreställa oss? Det visade sig att detta upplägg var omåttligt populärt, att alla ville vara en del av denna revolution inom pingpongens diskurs. Rundpingis där ingen någonsin åkte ut medförde köer för de deltagande. Muntra, glädjespridande köer av medverkande med höga förväntningar om vad just de, med de övrigas stöd, skulle klara av att prestera när det äntligen blev dennes tur. Det växte snabbt fram en glädje som överskred den av någon enskild individ. Vi skapade istället en gemensam inställning om att allt, för en stund, var i symbios. Att livet var en väldigt dräglig sak som tillsammans med våra medspelare till och med kunde vara fin och speciell. Vi blev tillsammans något mer, där runt det avlånga bordet. Vi blev allt det som är fint med mänskligheten, ett kollektivt sinne som strävade efter gemensam lycka. Och vi fann den.
Tids nog insåg vi att det var dags att gå vidare, dags att lämna över racketarna till nya människor med samma glöd i blicken. Det var vårt arv, och vi litade på att de skulle föra våra förhoppningar vidare. Lyckligtvis blev vi heller inte besvikna. När vi två timmar senare återvände för att se över vår skapelse, höll samma rundpingismatch ännu igång… Och ingen hade ännu åkt ut.
Med detta har jag nu skrivit hundra sidor i denna blogg, hundra ganska underbart underhållande sidor.
Det mest intressanta med just detta, det är dock att denna upplevelse ändå enbart infann sig på en andraplats då det kommer till storslagna händelser det senaste dygnet. Det som var i sanning fantastiskt, det hände något senare på kvällen. Det började som en afton likt många andra, i goda vänners sällskap med idéer om solidaritet och gemenskap hela tiden pockandes på vår uppmärksamhet. Tillsammans tog vi oss igenom en omgång av det mytomspunna spelet ”Ring of Fire”, för att till slut ansluta sig till ett firande på den plats vi oftast brukar hamna (trappan). Denna kväll kom dock att utveckla sig likt få andra, en minst sagt unik sak var i skeende.
För att man till fullo ska kunna förstå denna händelse av händelser, behövs först en smula bakgrundshistoria. Vi har alla sedan länge trånat efter en större mening med vår tillvaro. Vi har spekulerat länge och väl kring alla tänkbara religioner och grupper, i ett tafatt försök till att passa in, till att bidra. Men det har alltid funnits något som saknats, en plats i våra hjärtan vilken aldrig blev fylld våra tappra försök till trotts. Men denna kväll, denna kväll skulle bli något annat, något nytt och speciellt.
Det fanns en vision i våra sinnen vilken gick bortom den av dödliga individer. Den gick bortom de förslavade illusionerna av människor som lever sina liv i det oändliga hamsterhjulet. Den skred över de kognitiva begränsningar som annars ramar in våra liv i ett oändligt flöde av normer och måsten, av krav och förväntningar. Vi hade en idé, som hade potential till att inte bara förändra våra liv, utan hela det samhälle vi lever och verkar i. Vi ville göra det vi kunde, för att skapa förändring. Allt detta, detta tankefoster och alla dess konsekvenser, det fanns i våra hjärtan.
Denna magiska kväll, vilken barderna (hehe) lär berätta om i generationer, hade en överraskning väntandes i sitt sköte. På den krog vi lärt oss att kalla vår, fanns det ett pingisbord. Ett pingis bord med en låda, innehållandes ett i det närmaste oändligt antal racketar. Och vi, vi hade vår vision. Vi ville skapa något bortom oss själva, något större än de enskilda deltagarna och deras begränsade världssyn. Vi ville vara den förändring vi ville se i världen. Det var därför, det var därför vi skapade… Rundpingis utan förlorare!
Ett fantastiskt spel som motsäger sig det elitistiska tänk vi annars dagligen förslavas av. Ett spel bortom de storslagna illusionerna om vinnandes glans och nederlagens förnedring. Ett spel baserat på lycka, medmänsklighet och solidaritet. Ett spel, där alla var vinnare.
Vi bestämde oss för att likt många gånger förut spela rundpingis. Men vi var alla trötta på den fascistiska mentalitet som så ofta präglar den annars humana sporten. Därför ändrade vi på reglerna, vi bestämde att ingen skulle åka ut, att alla för alltid fick vara med. Inte kunde vi någonsin ana vilka överväldigande konsekvenser denna timida lagändring kunde få, hur skulle vi simpla människor överhuvudtaget kunna föreställa oss? Det visade sig att detta upplägg var omåttligt populärt, att alla ville vara en del av denna revolution inom pingpongens diskurs. Rundpingis där ingen någonsin åkte ut medförde köer för de deltagande. Muntra, glädjespridande köer av medverkande med höga förväntningar om vad just de, med de övrigas stöd, skulle klara av att prestera när det äntligen blev dennes tur. Det växte snabbt fram en glädje som överskred den av någon enskild individ. Vi skapade istället en gemensam inställning om att allt, för en stund, var i symbios. Att livet var en väldigt dräglig sak som tillsammans med våra medspelare till och med kunde vara fin och speciell. Vi blev tillsammans något mer, där runt det avlånga bordet. Vi blev allt det som är fint med mänskligheten, ett kollektivt sinne som strävade efter gemensam lycka. Och vi fann den.
Tids nog insåg vi att det var dags att gå vidare, dags att lämna över racketarna till nya människor med samma glöd i blicken. Det var vårt arv, och vi litade på att de skulle föra våra förhoppningar vidare. Lyckligtvis blev vi heller inte besvikna. När vi två timmar senare återvände för att se över vår skapelse, höll samma rundpingismatch ännu igång… Och ingen hade ännu åkt ut.
Med detta har jag nu skrivit hundra sidor i denna blogg, hundra ganska underbart underhållande sidor.
