iregärdebvläjS
Jag var just ute på ett av mina småintressanta vardagsäventyr! Tänkte ta mig en promenad i solen och eftersom pluggning stod en bit längre ner på attgöralistan tänkte jag köpa chips som belöning. Ut gick jag med Almedal som ensam följeslagare på väg mot centrum (ja, det finns faktiskt). Nästan framme inser jag det förfärliga, om jag köper chips på en måndag kan det ju tyckas att chips styr mitt liv! Och riktigt så illa är det faktiskt inte ännu så för att bevisa att jag nästan styr över mig själv hoppade jag på den buss som väldigt lägligt kom precis när jag gick förbi hållplatsen några meter längre fram.
Min busstur varade hela vägen till nästa hållplats där jag hoppade av och pallrade mig hemåt! En frid spred sig inom mig när jag hörde orden ”Visst var det vackert när vi härjade” och en drös nostalgiska minnen sköljde över mig. Smådansandes traskade jag vidare! Nästan hemma inser jag ”jag borde faktiskt belöna mig själv för att inse att chips inte är bäst”. Tänkt och gjort! Jag gick upp till vår kära studsmatta och la mig där. Har man inte upplevt min studsmatta när det är fint väder, har man helt klart missat något i livet. Väl där tog snart mina Almedal låtar på telefonen (min Ipod </3) slut och jag gjorde ännu en deal med mig själv. ”du får lyssna peggy och sen måste du gå in”. Som den relativt ärlige ungdom jag är löd jag, och nu mina vänner, sitter jag här.
Det är väl ingen idé att genera sig?
