ananaspajen

Påskhelgen har nu förflutit, jag har återvänt till linköping, imorgon börjar en ny kurs, kakfest på lördag, universum är åter i balans. Mitt liv känns för stunden väldigt förträffligt. Precis som sig bör beror denna fina sinnesstämning på en mängd olika anledningar, men framför allt en extraordinär händelse vilken inträffade ganska sent denna afton. Låt mig förtälja historien om storslagen omedvetenhet och ödets nycker.

 

Jag har de senaste dagarna inte spenderat min tid här i Skäggetorp, vilket tidigare framgick, utan i mina hemtrakter längre söderut i detta område vi valt att kalla Östergötland. Under de månvarv jag var där oroade jag mig inte ens hälften så mycket för att stöta på varken genomresande häxor eller det fyrbenta människoätande monster som stryker runt vid trakterna omkring cementfabriken då ensamma små hesttjejer sitter övergivna på de snöhögar som fortfarande inte töat bort. Nej, de förflutna dagarna är det ett annat orosmoln som konstant svävat ovanför min relativt nyklippta hjässa!

 

Dagarna närmar sig kakfesten, den kanske mest legendariska tidpunkt många människor någonsin kommer uppleva. Det tillfälle då min lägenhet måste befinna sig på sin absoluta topp för att representera den individ som är Anton Emanuelsson Vretander. Jag har under hela påskhelgen utvecklat en ångest inför den största brist människor någon gång kan tänkas ställas inför. En knapphet i den perfekta plan jag utvecklat, visserligen har även solen fläckar, men detta skulle få hela intrycket hos mina besökare att fallera. Ångesten tilltar. Räcker tiden till för att lösa mina problem? Kommer jag vara tvungen till att skjuta upp, eller rent av ställa in, helgens aktiviteter!? Jag hade ingen annan än mig själv att skylla, felet var helt och hållet mitt att axla. Gränslös ångest.

 

Det faktum att jag skulle missa min tvättid var helt enkelt något jag var tvungen att acceptera. Jag förkastade mina drömmar om rena kläder till förmån för att umgås med min familj och andra människor vilka har stor betydelse för mig. Den tidpunkt då min tvättning sedan hela 20 dagar tillbaka varit förutbestämd att genomföras skulle helt enkelt få bli åsidosatt och mina erfarenheter gällande tvättider i Skäggetorp lutade alla åt att jag inte skulle lyckas få tag på ett tillfälle att lösa denna missär innan det var försent. Jag var helt enkelt dömd att stoltsera med en lägenhet vars tvättkorgar var fulla på lördag. TRODDE JAG! Mitt omedvetna slog här till, som en superhjälte från film, som en brandman då katter sitter fast i träd, som en timer vid matlagning, helt enkelt… som en räddare i nöden.

 

Jag gick trostarkt in i tvättrummet det första jag gjorde efter att jag strosat från bussen hem, denna kväll, för att göra allt som står i min makt för att lösa det bekymmer jag ställts inför. Jag såg min grejsommansätterpådentidmanvilltvätta och iakttog att min tvättid var den 5e april 16-22. Drattans, det var ju igår… tänkte jag. Vidare lägger jag märke till att alla tider är fyllda minst en vecka framåt, vad ska jag ta mig till!? Jag tar desperat upp min telefon för att ta reda på vilka datum jag närmast kan utföra den smått underhållande aktivitet som är tvättning. Då ser jag det magiska, 5 april, det är ju idag! 16-22, det är ju nu! Med ett lyckligt hjärta, fötter med vikten av fjädrar och ett omedvetet som planerat mina aktiviteter med en mästerligt deduktiv förmåga gick jag hem och hämtade de smutsiga kläderna.

 

Så nu sitter jag här, 5 timmar senare, och känner mig inte bara helt underbart magisk, utan har även världens kanske renaste kläder. Detta är sannerligen en dag värd att dikta fabler om.