ananaspajen

I helgen kom jag till en fruktansvärd insikt. Denna mörka och smått skräckinjagande vinter har jag blivit utsatt för mordförsök. Detta var dock inte ett av de så vanliga springframochslånågonsåmycketdukansåfortsommöjligt-mordförsöken som man ser så ofta här in the getto of Skäggetorp. Det jag blivit offer för är något oerhört mycket mer lömskt och genomtänkt. Denna försåtliga människa har haft en slug plan, vilken hon satte igång med redan i höstas.

Tro det eller ej, men min mor har försökt påskynda min död i flera månader! Hennes illmariga plan har varit av ett riktigt särpräglat slag. I början av vintern, eller kanske snarare i slutet av hösten, då mörkret började sänka sig allt tidigare över dessa mer nordliga delar av det oregelbundna klot vi kallar vår planet, kom hon till mig med vad jag trodde var en gåva av kärlek, tillit och omsorg. Hon gav mig en reflex med invändningen ”du måste synas anton, du blir ju jättelätt påkörd ifall du inte använder reflex i nattens mörker”. Jag tog emot hennes allmosa med ett litet leende på läpparna över turen jag haft då jag föddes in i en familj så fylld av omtanke. Men ack så jag bedrog mig. Ty i fredags, då jag var ute och strosade, upptäckte jag till min förvåning att det var något som inte stod helt rätt till gällande denna reflex. I maj förra året gick bästföre-datumet ut på den! Min mor har försökt få mig att bli dödad, eller i vilket fall en grönsak genom förlamning, med hjälp av en utgången reflex. Jag har aldrig uppskattat min existensen mer än i denna stund, turen har stått mig bi och jag är i livet.