”Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen.”
Här sitter jag helt oskyldig framför min dator, minding my own business så att säga. Har inte gjort en fluga förnär och snurrar lite lojt på min stråhatt. Men så, från ingenstans, kommer orättvisan och slår mig i bakhuvudet. Jag drabbades av ett starkt sug efter isterband. Till min förskräckelse inser jag nu att det var oerhört länge sedan jag förtärde en av dessa välsmakande korvar! Inte bra. Det intressanta i sammanhanget är dock att mina föräldrar har 2 paket (totalt 4korvar om jag inte minns fel) hemma i Gusum. Där har de varit belägna de senaste gångerna jag varit och hälsat på och varje gång har jag försökt att ragga med mig ett paket till Linköping. Av någon outgrundlig anledning är dock dessa isterband oturligt nog de enda matföremål jag aldrig får ta med mig! Oerhört bittert. Min charm biter tydligen inte alltid på de människor med stenhjärtan som är mina föräldrar… ”vi kan äta dem när du är här hemma, det är ju mycket trevligare så vi kan prata med dig”, vad är detta för trams? Älskar de mig inte?
Och har tillsi börjat hata internet eller?!
jag hatar inte internet, det hatar mig.. du vet, tillie+teknik=knas och allt det där..
