ananaspajen

Det här är nattpajen, direkt från Skäggetorp. Av någon outgrundlig anledning så lovade jag någon smått hjärtlös person att skriva ett inlägg denna ”arla” kväll, så låt mig förtälja ett av nattens äventyr såhär långt.

Den största strapatsen var otvivelaktligen att ta sig hem ifrån linköping resecentrum. Det är nämligen så att jag spenderat kvällen i norrköping, de brustna hjärtans stad (jag kan hitta på som jag vill), där det var aktiviteter av det mer festliga slaget som stod på min planering. Jag lyckades dock hålla mitt schema där pendeltåget vid 01.01 stod på högsta prioritet. Som den oerhört ansvarstagande yngling jag är såg jag till att befinna mig vid resecentrum då den antagna avgångstiden inföll. Oturligt nog åkte pendeltåget någon minut (ungefär 2-3 |\/|1|\||_|1314) försent… Detta resulterade självfallet i att jag missade sista bussen hem till Skäggetorp.

Och nu mina vänner, nu är tiden som nattens stora äventyr inföll. Som den viking jag är (med andra ord i Oskars anda) bestämde jag mig utan vidare funderingar att spatsera hem till den kriminella förort där jag för tillfället är bosatt. Jag är inte helt säker på att ni alla är medvetna om det, men det är helt galet kallt ute såhär på kvällen! Detta innebär att ifall en gång av det avståndet jag bor ifrån resecentrum skulle genomföras, pratar vi om en tidsåtgång på i vilket fall 1 timme. Låt oss tillföra den variabeln att det är ungefär 20 minusgrader ute så förstår ni att en promenad av det slaget inte alltid är att föredra.

Men med en kämparglöd av aldrig tidigare skådad magnitud och med det ytterst vajjra bandet ”jumper” (90-tals svensk pop) i hörlurarna stred jag mig fram i mina slitna converse. Med största sannolikhet slog jag alla tidigare satta rekord angående tider att transportera sig för fot mellan de två platser jag förflyttat mig. Det som är extra spännande är det faktum att jag kände mig euforisk stora delar av den joggingrunda kvällen resulterade i. Vad kan detta bero på, kan man spekulera i… Och ja mina kära vänner, det blir dock för er att lista ut.

Slutligen vill jag tacka ett fåtal saker/personer för att de fått mig att genomlida denna enorma prövning av karaktär. Först av allt alkohol, som vidgade mina blodkärl och fick mig att undvika en säker död genom ihjälfrysning. Sedan min käre bror som otvivelaktligen drev mig till att inte sluta kämpa då han hotade med att åka hit ifall mina äventyr inte slutade i trygghet. Samt sist, men absolut inte minst, till flickan, som förmodligen ligger sovandes på en inte helt okej tillflyktsort (toalettgolv?) just i detta nu, som är en oerhört intressant individ och får mig att växa som människa var dag.