Läckert vrål (läkerol)
Så! När vi senast slutade, för sådär en jättelänge sedan, hade vår hjälte just nått sin slutliga destination och skulle snart möta juryn för sin dom… eller skulle han? Nu fortsätter sagan, här är Anton Ananaspajen Emanuelsson Awesome Vretander sökte till idol 2010. (del 3 av 2)
”Nu måste jag tagga! Snart är det dags” tänkte jag. Men så blev det ju inte. Jag märkte snart att det var ungefär 350 stycken personer som skulle ställa sig inför personerna med makt att förändra vår framtid innan det skulle bli min tur. ”det kanske går snabbt! Snart är det dags” tänkte jag. Men så blev det ju inte. Jag märkte snart att det inte gick snabbt någonstans, de klarade kanske 100personer i timmen lite styvt. ”det kommer nog ta ett tag det här! Får sätta mig ett tag” tänkte jag. Och så blev det. I ungefär tre timmar väntade vi, men det var ganska underhållande dock. Så vad gör det om 100år?!
Något jag satt och funderade på där, för tid att fundera hade jag allt, var att människorna runt mig säkert trodde att jag var duktig på att sjunga. Vilket var ganska roligt, för de har ju faktiskt inte en aning om att jag saknar den förmågan! Fnissandes för mig själv begrundade jag detta faktum. Men för att det inte ska bli ett fjärde avsnitt i denna historia på två delar behöver jag vara något mindre deskriptiv, antar jag!
Så nu stod jag där! Äntligen. Det jag väntat på hela dagen, det jag köat och väntat på i tio timmar, det jag skulle färdats i bil för i 6, det jag hoppade över en god natts sömn och skjutit upp möten för att kunna delta i. Nu stod jag framför juryn. Men vad an detta!? En rädsla kryper sig på mig, min tunga låser sig? Ska jag drabbas av scenskräck för första gången i mitt liv på denna stora dag, då mitt liv skulle förändras? ”ta dig i kragen pojkvasker!” tänkte jag. Och det gjorde jag. Och ut ur min hals börjar ljuva toner flyta. The ultimate showdown gjorde sitt, helt enkelt. Och för er som inte vet vad det är för låt, det är dags att se den! http://www.youtube.com/watch?v=4WgT9gy4zQA
10 sekunder senare:
”Hur gick det där då tycker du?”
”Jag ska vara ärlig mot er, jag satsar inte på en sångkarriär. Det är bara en rolig grej”
”Det var roligt, men inte tillräckligt roligt… det roligaste här är din tröja!”
Min tröja vann över min sång. Bittert. Nej! Haha, inte bittert alls! När jag gick ut därifrån och mötte de som stod i kö efter mig, frågade de ”hur gick det?” med ett leende på läpparna och tecknet för seger på fingrarna svarade jag kyligt ”som väntat. Lycka till!” Efter detta åkte vi snart hem, efter en promenad i regnet, och ytterliggare 5 timmar senare fick jag äntligen sova.
10 sekunders sång och ett nej, för ungefär 18 timmar av min tid. Det är så man genomför äventyr mina vänner! Och roligt det hade jag.
