ananaspajen

Tänka sig vad inaktivt det är här i denna smått missfärgade blogg, men det tyder ju snarare på att jag har ett liv än att jag helt enkelt är lat! Vi kan ju låtsas i vilket fall…

Låt mig istället förtälja om några av de underhållande händelser denna vackra vårhelg har erbjudit mig i äventyrsväg! Eller, låt oss istället välja en dag att berätta om. Lördag, JAG VÄLJER DIG!

Detta var en sådan helgdag då man går upp tidigt, av en anledning och inte bara för att man känner för det. Högskoleprovet var det återigen dags för, 3e gången gillt tänkte jag och cyklade smått försenad iväg mot universitetsområdet där min framtid återigen skulle avgöras. Det sög, jag hatar livet och allt vad det innebär. Nu kanske ni tror att dessa mörka och ovana känslor beror på provet, men det ska jag säga att det gör det sannerligen inte! Detta är av en mycket större karaktär än något tramsigt framtidsavgörande prov ska jag säga er. Någon tog plastpåsen jag hade över sadeln för att den inte skulle bli blöt! Vem gör något sådant? snacka om att relationen vi har till varandra, tjuven och jag, saknar ömsesidig respekt…

Provet gick i vilket fall bra och jag pewade så hårt att det med största sannolikhet inte kommer bli nödvändigt för mig att göra det igen. Nu kan jag bli vad jag vill… sweet :3 Jag cyklade i vilket fall snart hem ned för backarna med en våt bakdel och modet på topp, för nu var det äntligen dags för den LEGENDARISKA KAKFESTEN, tamtadadaaa! Och den willyspizza jag förberett med och sett fram emot hela dagen.

Kakfesten var… episk. Oturligt nog kunde lite varierade vänner inte komma, men hell, that’s life.. universum måste ju vara i balans och allt awesome kan ju därför inte sammlas på samma plats. Men låt oss göra en lista av vad som kännetecknar en ypperligt genomförd kakfest.

Jag väljer att kalla den ”recept på kakfest”

• Osvosv.

Man vet att man har funnit en sjukt bra flicka då hon ger en strumpor i påskägget. Det, om något, är smått magiskt.

Men låt oss idag istället ta upp en annan tanke, något som nästan dagligen (det är kul att överdriva) är ett enormt huvudbry för mig. Jag går nästan alltid runt och funderar på vad jag skulle göra, ifall jag var kung af Sverige för en dag.

Jag skulle nog allt starta dagen med att kvickt dra på mig den kungliga morgonrocken, traska ut på borggården och ställa mig framför den kungliga högvakten, ni vet de där lumpengrabbarna som inte får röra en min och alla driver med. Väl där skulle jag nog börja retas något fruktansvärt med denne stackars unga man! Jag skulle peta på hans mössa och eventuellt även på hans mustasch, ifall han är den lycklige ägaren av en sådan, men framförallt mössan. Jag menar, vad ska han göra? Det är ju mig, den högt vördade kungen vilken alla landsmän älskar, som han är där för att skydda. Det vore ju underligt med en bismak av dubbelmoral ifall han drog vapen mot mig under argumentet ”du hotar vår kung och vårt kungahus”, det är ju mitt hus för bövelen!

Det sista av allt jag skulle göra, under min dag som knug (hehe), skulle vara att avveckla monarkin sverige! Får inte jag vara kung får inte någon annan heller vara det, så det så! Tänker jag sannerligen inte gå med på, att någon annan får kalla sig kung på det sättet. Nej, det blir helt enkelt inget.

Påskhelgen har nu förflutit, jag har återvänt till linköping, imorgon börjar en ny kurs, kakfest på lördag, universum är åter i balans. Mitt liv känns för stunden väldigt förträffligt. Precis som sig bör beror denna fina sinnesstämning på en mängd olika anledningar, men framför allt en extraordinär händelse vilken inträffade ganska sent denna afton. Låt mig förtälja historien om storslagen omedvetenhet och ödets nycker.

Jag har de senaste dagarna inte spenderat min tid här i Skäggetorp, vilket tidigare framgick, utan i mina hemtrakter längre söderut i detta område vi valt att kalla Östergötland. Under de månvarv jag var där oroade jag mig inte ens hälften så mycket för att stöta på varken genomresande häxor eller det fyrbenta människoätande monster som stryker runt vid trakterna omkring cementfabriken då ensamma små hesttjejer sitter övergivna på de snöhögar som fortfarande inte töat bort. Nej, de förflutna dagarna är det ett annat orosmoln som konstant svävat ovanför min relativt nyklippta hjässa!

Dagarna närmar sig kakfesten, den kanske mest legendariska tidpunkt många människor någonsin kommer uppleva. Det tillfälle då min lägenhet måste befinna sig på sin absoluta topp för att representera den individ som är Anton Emanuelsson Vretander. Jag har under hela påskhelgen utvecklat en ångest inför den största brist människor någon gång kan tänkas ställas inför. En knapphet i den perfekta plan jag utvecklat, visserligen har även solen fläckar, men detta skulle få hela intrycket hos mina besökare att fallera. Ångesten tilltar. Räcker tiden till för att lösa mina problem? Kommer jag vara tvungen till att skjuta upp, eller rent av ställa in, helgens aktiviteter!? Jag hade ingen annan än mig själv att skylla, felet var helt och hållet mitt att axla. Gränslös ångest.

Det faktum att jag skulle missa min tvättid var helt enkelt något jag var tvungen att acceptera. Jag förkastade mina drömmar om rena kläder till förmån för att umgås med min familj och andra människor vilka har stor betydelse för mig. Den tidpunkt då min tvättning sedan hela 20 dagar tillbaka varit förutbestämd att genomföras skulle helt enkelt få bli åsidosatt och mina erfarenheter gällande tvättider i Skäggetorp lutade alla åt att jag inte skulle lyckas få tag på ett tillfälle att lösa denna missär innan det var försent. Jag var helt enkelt dömd att stoltsera med en lägenhet vars tvättkorgar var fulla på lördag. TRODDE JAG! Mitt omedvetna slog här till, som en superhjälte från film, som en brandman då katter sitter fast i träd, som en timer vid matlagning, helt enkelt… som en räddare i nöden.

Jag gick trostarkt in i tvättrummet det första jag gjorde efter att jag strosat från bussen hem, denna kväll, för att göra allt som står i min makt för att lösa det bekymmer jag ställts inför. Jag såg min grejsommansätterpådentidmanvilltvätta och iakttog att min tvättid var den 5e april 16-22. Drattans, det var ju igår… tänkte jag. Vidare lägger jag märke till att alla tider är fyllda minst en vecka framåt, vad ska jag ta mig till!? Jag tar desperat upp min telefon för att ta reda på vilka datum jag närmast kan utföra den smått underhållande aktivitet som är tvättning. Då ser jag det magiska, 5 april, det är ju idag! 16-22, det är ju nu! Med ett lyckligt hjärta, fötter med vikten av fjädrar och ett omedvetet som planerat mina aktiviteter med en mästerligt deduktiv förmåga gick jag hem och hämtade de smutsiga kläderna.

Whaa! Jag skulle skriva världens aprilskämt om hur jag var trött imorse och en massa andra triviala företeelser som alla skulle varit lögner. Men som om jag hinner det eller? Måste ju raka mig och springa till bussen (aprilapril, tänker sannerligen bara gå).. härligt aktiv jag varit här på senaste tiden. Hur som är tentan avklarad och den var intressant, kan berätta om det en dag kanske… Eller någon annan!

Ännu en helg har förflutit, vilket jag antar att den stora majoriteten av människor medvetna om tid har lagt märke till. Jag har dock inga planer på att förtälja något om mina aktiviteter såhär denna måndagsmorgon. Det enda jag så här långt tänkt berätta är att jag som det nu ser ut inte kommer arbeta ute i solen på kyrkogården denna sommar, jobben var tillsatta… taskmörtar!

Idag är det dock andra ämnen som flyter förbi mitt medvetande. Inom några minuter kommer det nämligen anlända ett mail till [email protected], ett mail vilket garanterat medför att jag isolerar mig fram till onsdag. Hemtenta är vad som står på mitt schema de kommande ca 48 timmarna. Organisationsteori med lite ledarskap och grupp-psykologi är ämnet vilket jag ska gräva ner mig i. sweet.

Det finns saker i denna värld som är roliga att vispa, och så finns det saker som är tråkiga att vispa. För att inte tala om alla dessa saker som man bara vispar utan att reflektera över ifall man har roligt under tiden eller inte! I detta vispinlägg har jag tänkt att framför allt lyfta fram två olik vispningar som jag på senare tid fattat något större intresse för än övriga saker jag blandar.

Eftersom jag i grund och botten är en så oerhört negativ människa som hatar det mesta börjar jag med den tråkiga vispningen, låt oss kalla den guds misstag inom matlagning. Ni har nog alla varit i den situationen. Det är en arla morgon och ni känner att en vanlig frukost inte riktigt är vad ni förtjänar denna dag. Ni vill lyxa till det lite och bestämmer er för att göra american pancakes. Smälter smöret, häller upp mjölken och ägget för att slutligen blanda alla dessa tre komponenter. När ni blandat om allt till en härligt kulvitvidrigfärg-blandning och häller i det i den stora byttan där det ska blandas med de torra ingredienserna inser ni det förfärliga… Smöret har ju så klart stelnat eftersom mjölken är kall! Jag blir lika arg varje gång! Sämsta sakerna man kan vispa ever! Och så blandas det inte ens ordentligt, eftersom det är fysiskt omöjligt att få smör att blandas med mjölk, emulsion uppstår :@

Nej, jag blir irriterad av blotta tanken på att blanda ovan nämnda saker, så jag går kvickt vidare till den roligare vispningen jag ska ta upp idag. Ingredienserna man ska använda för att kunna njuta av tillagningen av den smet vi nu ska hylla är faktisk oerhört simpla. Vilket leder till att detta är ett simpelt nöje! Och boy, gillar vi inte dem så säg. Den kanske bästa vispning man kan genomföra på denna jord, med motiveringen: utvecklas mer och mer mellan varje vispvarv, från något simpelt till något magiskt, kort fattat en förebild för oss alla. Den bästa vispningen på denna jord är… ägg och socker! En underbar blandning som får mig att häpna varje gång. Man tänker först ”det här kommer aldrig funka”, men ack så fel man har! Det blandar sig så fint varje gång och man bara känner hur glädjen och stoltheten sprider sig genom kroppen. Tänker ”det här, det har jag skapat.”

Det finns två sporter som jag finner oerhört mycket intressantare än övriga tusentals som existerar. Ett intressant fenomen, och likväl pinsamt, är det faktum att jag aldrig ens har provat att utöva någon av dem. Den första av dessa två extraordinära tävlingsmoment är som ni kanske insett, ifall ni följde ananaspajen under os, curling. En oerhört utomordentlig sport med många finesser och underhållande beståndsdelar. Dock är det inte aktiviteten som går ut på att putta runt 19kilo tunga stenar jag ska nämna idag.

Den andra sporten i min top-2 lista är en idrott som kanske för många kännetecknas av brutalitet och testosteron flödandes bland allt för många alfahanar. Självfallet är det den utomordentliga sporten Amerikansk fotboll vi talar om! En tillställning med regler vilka finns i vad som tycks vara oändlighet, men ändå så enkel. En tävling lika avancerad som schack, men som ändå i slutändan lika ofta avgörs i fysisk kapacitet hos de tävlande. En dag ska jag allt vara där ute på gräsmattan och leka kull med de andra pojkarna…

Det jag i vilket fall idag vill komma till är ett filmtipps. Jag valde på måfå att spendera 2 timmar av denna väldigt fina men smått ensamma lördagskväll med att se filmen ”The blind side”. Jag hade innan inte en aning om vad den handlade om, och fick därav en väldigt glad överraskning då det visade sig att Amerikansk fotboll spelade en stor roll i handlingen. I vilket fall var det en oerhört fin film att se och den avvek smått från den vanliga formen filmer ofta stöps i, enligt mig. Och eftersom det här är en filmblogg så sätter jag självfallet även ett betyg på den. The blind side får av mig 8 citrusfrukter av 10 möjliga!

Igår gjorde jag något som för många kan ses som en nästintill olaglig handling. jag såg filmen new moon. Nu har jag inte några som helst planer på att avslöja mina, låt oss säga, inte allt för kärleksfulla värderingar om filmen eller serien som den ingår i. Detta är trotts allt en curlingblogg och inte någon filmblogg. Precis som då jag såg den första filmen blev jag dock lite ledsen på vampyrerna (jag tänkte skriva Edward först, men sen insåg jag att det faktiskt inte är hans fel). Jag menar, kan man verkligen klassa dem som vampyrer ens? Discokulor kanske, som de glittrar och har sig.

mjölkochvattendrickartävling, it's ON!

Är hon inte sötast i världen så säg? för att inte tala om magnituden på min lömskhet :3

I am a fool, but you just wont think of it now

Idag ska jag ta upp ett väldiskuterat ämne här på ananaspajen, men även på internet i övrigt. Ämnet är självfallet hästdressyr. Idag var jag återigen i en av Valdemarsviks ridlokaler för att ta del av Cornelias utveckling inom denna högst sofistikerade del av ridning. Som hennes personliga coach inom varierad hästsport känner jag att det ligger på mitt ansvar att likt en svamp suga åt mig av allt vad hennes tränare säger, så att vi senare kan tillämpa denna kunskap vid andra tillfällen!

Jag tänkte nu dela med mig till er av några av de saker jag idag lärt mig att man bör tänka på när man väl sitter där uppe på hästryggen. Först och främst måste man vara rak i sig själv och samtidigt tänka på att hästen inte blir som en fjäder när hon drar. Det är även viktigt att vara ärlig på innertyglarna! Det får man aldrig glömma för annars kommer det bli speciellt svårt att genomföra volten vid behov. Tänk även på, att till och med ifall du håller 70 kilo häst i högerarmen under fyrkanten får man inte släppa greppet! Det gäller att visa vem som bestämmer vet ni. Slutligen bör man även hålla in under rak ridning för att få en större stadga när man är rak ända upp till taket.

Som ni kanske förstått vid det här laget spenderar jag väldigt mycket tid vid datorn, framför allt under de något tidigare åren av mitt liv. Det blev idag pinsamt uppenbart då jag begick en oerhört nördig handling, utomordentligt omedvetet.

När Cornelia och jag(!) spatserade fram till disken på vandrarhemmet utbrister jag glatt när vi kommer fram ”Hejsan! Vi skulle vilja logga ut.” Det känns nu värt att ställa mig själv frågan, vart tog mitt liv vägen? För att inte tala om: kommer jag någonsin kunna dö, då jag inte har något liv?

Mackor äter jag! till synes helt utan pålägg... Jag har valt att garnera mina polar-pärlan med ren kärlek istället! Och  yoggi drickyoghurt så klart. Jag och Cornelia kom just hem från konserten och klockan är ganska exakt 00:00! Vi sitter nu på vårt rum i det oerhört fina och lyxiga vandrarhem vi valt att spendera natten på. Det finns till och med en spegel på rummet :3 Min käre följeslagare har nu tagit på sig utmaningen att så fort som möjligt häva i sig 1.5 liter mjölk, det är tydligen så attman inte kan dricka denna vätska på morgonen då det smakar gröt under den tiden på dygnet. Det är ett fenomen jag inte uppmärksammat under mitt liv för att vara ärligt.

Eftersom det här med största sannorlikhet är den segaste datorn moder jord någonsin skådat så väljer jag nu att kort och koncist avsluta detta inlägg med en punkt.

Jag sitter och nöter 30 seconds to mars, smått underligt eftersom det faktiskt redan är 7 mars.. borde kanske heta 24 days to april? Hehehe… nejmen, för att inte dra världens eventuellt sämsta ordvits så beror det faktiskt på att jag är förbjuden att lyssna på övrig musik fram till efter onsdag. Detta är en överrenskommelse jag gått med på, och sådana tar jag allt allvarligt! Som den gången jag var tvungen att undvika spel av alla slag under några veckor, inte ens schack var tillåtet O.o det blev några tuffa raster att genomlida med inställda partier mot den okrönte konungen survival-Oskar. Denna gången är dock anledningen till uppgörelsen inte likartade, det är nämligen så att på onsdag åker jag och Cornelia ”serdödenivitögat” Helena ”blåtån” Ekström på konsert i inget mindre än Hufvudstaden! 30 seconds to mars och vi ska tydligen köa i minst två timmar… det kommer bli varmt!

För övrigt rullar pengar in lite bättre än vanligt just nu! Igår fick jag reda på att betalningen för fotojobbet till Holland nu klirrat in på min käre vän David ”crazyeyes” Sandells konto. Det roliga i det här är dock inte det faktum att det är en hel drös med pengar (vilket självfallet inte är helt fel det heller), jag finner det mestadels oerhört underhållande på grund av att jag kommit way mycket längre i min modell-karriär (som förövrigt bara är en produkt av att David är fotografflexmaster) än, vad jag iaf tror, den stora majoriteten av alla som faktiskt vill bli fotomodeller har! Detta utan att ens försöka. Vi kan då dra slutsatsen att vissa av oss helt enkelt har tur i livet och känner rätt människor.

Den karriär jag dock satsar på att bli något i, går det lyckligtvis också förträffligt inom! Jag har fått ett nytt föreläsningsjobb, i Stockholm den här gången! För som jag kanske smått otydligt nämnde häromdagen så blev det inget äventyr ner till Trelleborg för min del i lördags, för dåligt betalt och osmidiga resor. Jag ser helt klart fram emot det här nya dock, och har redan börjat spåna lite idéer till vad mitt tal ska innehålla :3 det blir spännande.

Jag är i Gusum, det är till och med smått lamt. Klockan är kvart över 2 och jag har spenderat en stor del av min vakna tid denna onsdag läsandes boken "Gränslöst arbete: Socialpsykologiska perspektiv på det nya arbetslivet". Vi kan nu då ganska smidigt dra slutsatsen att jag har haft det roligare. Men det går ju med lätthet säga att jag även haft det ganska så mycket tråkigare också självfallet! :D 

En stor fördel med att ha spenderat natten i gusum var dock morgonens smått ovanliga ritualer. Jag insåg att jag under de tre år jag valde att spendera på nyströmskaskolan (och allt vad det innebar) gick upp ungefär en timme tidigare än nödvändigt. Det här är en berättelse, om Cornelias morgonrutinder.

Under mina äventyrliga (haha jag var ofta en tråkis :3) år på gymnasiet i söderköping steg jag var morgon upp några minuter innan klockan slagit 6 för att konsumera en till och från stabil frukost. Sedan utförde jag mina bestyr för att kunna vara någorlunda proper under den tid då jag vistades i sällskap med andra människor på den offentliga plats vi kallar skolan. Klockan närmade sig snart den tid då min buss skulle bege sig från hållplatsen vid en sådär kvart över sju. Inte fullt så sällan som man kunnat hoppas fick jag springa för att hinna med det kollektiva resemedlet jag dagligen använde mig utav. Sedan bar det av mot ännu en ack så givande dag full av lärdom och erfarenheter(?).

Denna arla morgon var dock annorlunda. Intet ont anande vaknade jag ungefär vid 6 av den först ganska lugna musik som sedan utvecklar sig till ett hjärtlöst skri vilken Cornelia använder som larm på telefonen. Jag blev heller inte förvånad när hon som vanligt börjar snooza istället för att direkt hoppa upp ur sängen glad som en lärka. Hennes kamp mot sömnen fortsatte i ungefär 20 minuter av 5minutsintervaller bestående snoozning innan jag började ana oråd. Dock sa jag inget om saken då jag lovat oss båda att inte vara hennes mamma! När detta morgontrötta beteende fortsatte i ytterliggare en halvtimme kunde jag dock inte hålla band på mig själv och frågade med min ack så mjuka och inte alls trasiga morgonröst ifall hon inte borde gå upp snart. Hon sade dock ack så kärleksfullt med all den värme hon besitter på morgonen att det faktiskt inte var nödvändigt, hon skulle nog allt hinna till skolan i tid.

Vid det här laget hade även min mor, vilket då logiskt blir cornelias mormor då jag nu kan klassas som hennes mamma igen, frågat ifall vi inte borde börja röra oss uppåt mot frukostbordet. Det nya i-landsproblemet som består i snoozning fortsatte dock och vi var snart ensama i huset, med undantag av min lillebror som satt och kollade på tv utanför. Klockan tickade vidare och det var nu enbart tio minuter kvar innan bussen jag vanligtvis tog under min gymnasietid skulle ge sig av. Jag utbrister "Cornelia, du kommer aldrig hinna med bussen! vad ska dina projektvänner säga när du lämnar dem ensamma denna bedårande torsdagsmorgon? Du, deras vägledande stjärna över betlehem, deras oas i öknen, deras informationsdisk på IKEA. Det är ditt ansvar att hinna dit i tid!" Snopet fick jag till svar att hon inte orkade åka med den slöisbussen utan tänkte ta expressbussen istället. Smått ställd begrundade jag detta och insåg att det var ju faktiskt ganska klyfftigt.

Mellan tio och kvart över sju valde hon att gå upp. En dryg timme efter att jag brukade, och ungefär sammtidigt som bussen jag åkte lämnade gusum. Det var hela 8 minuter kvar tills hon skulle lämna huset för att bege sig mot hållplatsen, och hon hann utan problem. Intog en snabb frukost, borstade tänderna, lånade några fancy strumpor av mig och begav sig sedan ut i den friska morgonluften. Spännande att jag slösat bort mitt liv med att gå upp tidigt om mornarna... fisk också!

Jag sitter fast i gusum relativt ensam till klockan fem, ni får ha överseende med att det blev ett långt, långt inlägg :3

Igår när jag var i Gusum och skottade snö insåg jag ytterligare två oerhört valida anledningar till varför curling är ett så oerhört kreativt påfund. Den första är ganska uppenbar. Det krävs så gott som ingen grundfysik alls för att vara duktig på det. Vad jag kan komma på så är det bara curling och typ, skytte (som körs på sommar-os) de enda sporter i dessa spel där man inte behöver ha hyperövermänskligochväldigtgenetiskförattintetalaomnolifepgaträning-fysik för att kunna vinna. Man ser att vissa av de som glider fram där på isen har tendenser till öl-mage, och jag menar, vem vill inte vara världsbäst i en sport utan att ens behöva svettas!?

Den andra anledningen är nog faktiskt till och med ännu bättre. Ni vet hur många sporter har halvtid eller dylikt? Det har curling med. Dock kan man snarare kalla det för fruktstund. JAG VILL OCKSÅ HA FRUKTSTUND! Så himla mysigt att bara stå där och prata med sina lagkompisar över en banan. Helcharmig sport alltså. Ska flytta till Kanada och gå pro!

Såhär års är det curling som gäller för fulla muggar! Eller, såhär i os-tider kanske är ett mer korrekt konstaterande. Curling är hur som den ultimata sporten. Här kommer en kort lista på varför det är så! Hmm… ska bara hitta på ett namn åt listan bara. Den får heta:

Curling – en säker väg till evig ära och berömelse

• Världens roligaste kommentatorer

Detta var så klart bara ett urval av de anledningar som gör curling till min favoritsport just nu, fastän jag faktiskt aldrig prövat att spela det.

I helgen kom jag till en fruktansvärd insikt. Denna mörka och smått skräckinjagande vinter har jag blivit utsatt för mordförsök. Detta var dock inte ett av de så vanliga springframochslånågonsåmycketdukansåfortsommöjligt-mordförsöken som man ser så ofta här in the getto of Skäggetorp. Det jag blivit offer för är något oerhört mycket mer lömskt och genomtänkt. Denna försåtliga människa har haft en slug plan, vilken hon satte igång med redan i höstas.

Tro det eller ej, men min mor har försökt påskynda min död i flera månader! Hennes illmariga plan har varit av ett riktigt särpräglat slag. I början av vintern, eller kanske snarare i slutet av hösten, då mörkret började sänka sig allt tidigare över dessa mer nordliga delar av det oregelbundna klot vi kallar vår planet, kom hon till mig med vad jag trodde var en gåva av kärlek, tillit och omsorg. Hon gav mig en reflex med invändningen ”du måste synas anton, du blir ju jättelätt påkörd ifall du inte använder reflex i nattens mörker”. Jag tog emot hennes allmosa med ett litet leende på läpparna över turen jag haft då jag föddes in i en familj så fylld av omtanke. Men ack så jag bedrog mig. Ty i fredags, då jag var ute och strosade, upptäckte jag till min förvåning att det var något som inte stod helt rätt till gällande denna reflex. I maj förra året gick bästföre-datumet ut på den! Min mor har försökt få mig att bli dödad, eller i vilket fall en grönsak genom förlamning, med hjälp av en utgången reflex. Jag har aldrig uppskattat min existensen mer än i denna stund, turen har stått mig bi och jag är i livet.

Tanken var ju självfallet att jag skulle slängt upp en bild för sisådär exakt en vecka sedan, på ananspajens 1års dag! Detta skedde dock inte på grund av en tidsbrist av kanske aldrig tidigare skådat slag. Denna arla söndagsmorgon är dock inte fallet det samma och jag har ungefär all tid i världen till mitt förfogande! Men för att inte inlägget ska bli såhär ordinärt och vardagligt så har jag bjudit in, vad vi kan kalla, en gästbloggare! Jag ger er alla, CORNELIA!

Lägg upp bilden!

Jahopp… Det här var nog sista gången jag bjuder in någon för att blogga… Hon satt i säkert en halvtimme och det enda som kom ut var den där halvtaskiga meningen :’) alla föddes inte till att kunna skapa kreativa texter antar jag. Det blir nog så att jag härmed sköter allt skrivande på egen hand ;O

Som utlovat, Ananaspajen.blogg.se:s första bild! 

Man kan ju tro att jag hade wolverine på besök, och inte en till synes snel hest-tjej…

Fredag är det idag, som nog de flesta inte undgått att lägga märke till. Det innebär att en helg står framför oss och vad jag vet har de flesta sportlov nästa vecka, kul för er! :@ nejmen, jag ska skriva tenta nästa vecka, det blir iaf nästan lika roligt.

Hur som så ska jag denna helgen röra mig mot mina hemtrakter, och skogen som det innebär. Väl där kommer det nog ske massa intressant, jag ska bland annat ge min bror hans present! En vajjer liten sak jag köpt till honom… tills vidare är det faktiskt en hemlis vad den innehåller :3 Den största utmaningen de kommande dagarna kommer dock förmodligen bli mitt, vad som kommer vara, tappra försök till att överleva när jag kanske ska rida… Att det är världens största ponny kanske ska sätta mig på bör även det tilläggas! Jag går nu förmodligen en allt för tidig död till mötes.

Tänk vad sugen jag just blev på att blogga! Eller snarare på att skriva något kreativt och underhållande kanske? Vilket av dem är ganska oviktigt, för jag lär misslyckas ganska fatalt vad jag än tar mig för i denna stund, men det gör inget för vi har alla våra anledningar till att vara glada hur som. Låt mig istället berätta om mitt senaste miniprojekt i det liv jag kallar livet.

Jag ska nästintill bannlysa ett ord från mitt annars helt okej vokabulär :D Ordet ”inte” ska jag försöka använda i så liten mån som möjligt. Hur kommer det sig att jag helt plötsligt börjat ogilla ett annars helt okej och ovulgärt ord bara sådär kan man sannerligen fråga sig i denna situation. Tro det eller ej men det finns faktiskt ganska många olika anledningar till varför ordet ”inte” bör vara begränsat i bruk. Dels handlar det om en sak som kan kallas ”suggestion” och innebär ungefär att det jag säger skapar en bild i huvudet på den som lyssnar. Alltså, säger jag ”Grönsaker är inte anledningen till att jag har ett rivsår på armen” så kommer ni få en bild i huvudet där grönsaker faktiskt är anledningen till såret, för att sedan kunna inse att det INTE är så verkligheten är beskaffad. Detta kommer påverka era fortsatta tankebanor inom ämnet och att grönsaker kanske har något med det att göra, trotts att det egentligen var en galen katt som anföll mig. För att ge ett tydligare exempel på varför man ofta bör undvika ordet i fråga, ”ställ inte kaffemuggen på mina papper”. Kortfattat kan jag genom att tala på rätt sätt med andra ord påverka tankekedjor hos andra :3

Sedan bidrar även bojkott av ordet ”inte” till ett mer varierat och genomtänk språkbruk. Och vem vill inte ha ett varierat och genomtänkt språkbruk?! Tänk såhär, varje gång du säger ”inte” (vilket faktiskt är ganska ofta) så är tanken att du ska omformulera och få meningen att fungera ändå. Detta kan vara en ganska svår uppgift till och från kan jag intyga! Den kanske största anledningen till varför jag ska underhålla mig smått med det här är dock utmaningen, det kan bli roligt, och det faktum att det nog kan bli ett mycket mer positivt sätt att tala på.